nonamn

... det känns verkligen som om jag är den enda i hela världen som inte har en kille, eller åtminstone någon som trånar efter mig. Inte har man strulat med någon heller, och livet blir ju inte bättre för det. Det känns som om allt handlar om det. Och nu när man är tonåring finns det så mycket annat man har att oroa sig över, skolan tex, att samtidigt ha kompisar och ett liv men också bra betyg, vara smal och snygg. Att men sen hela tiden känna pressen att man ska ha en pojkvän som lindar armarna om en eller att man ska ut och strula med massa människor som sen inte ens kommer ihåg en.

Ibland känns det bara som jag skulle vilja bli av med det, allt på en kväll, första strulet, kyssen och iväg med oskulden på en enda gång. Men allt detta är saker man kommer komma ihåg, för resten av sitt liv och saker man får komma ihåg så länge är inte saker man vill ångra. Det är speciellt och viktigt. Många av mina vänner tänker på sättet att det bästa bara vore att få det avklarat, jag är bara tyst då, för jag vet att om jag säger emot så kommer jag få blickar tillbaka som säger hur konstig de tycker att jag är.
Jag vill att min första gång ska vara romantisk, i mitt rum, med min pojkvän som jag är kär i och som är kär i mig, inte med någon random snubbe på en fest i en garberob. Bara för att få det gjort.